Mårten Schultz om granskningen av CSG

schultzMårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, specialskrev ett efterord till Grip till varje pris. Idag publiceras hela efterordet ur boken här på bokbloggen.
”Vi har att göra med en demokratifråga, men en demokratifråga som har fått för litet uppmärksamhet. Kolbjörn Guwallius granskning är därför betydelsefull. Grip till varje pris går från policy och myndighetsbeslut till den gata där makten görs till praktik. Det är verkligheten där människor i uniform – och ibland utan – bevakar, jagar och för register som Guwallius sätter strålkastarljuset mot. Det är demoraliserande fakta som exponeras när skuggorna jagas bort.”

Efterord av Mårten Schultz

Graffiti är kontroversiellt. Det har alltid varit kontroversiellt. Några snabba streck med burken eller pennan, eller tidigare: med penseln eller kolet, kan rymma motstånd, drömmen om en annan ordning, revolution. Slagord mot diktaturer, protester mot övervåld och stöd för fängslade dissidenter. Allt detta har uttryckts i graffitins form.

Konst som vill slå uppåt, vilket graffiti ofta gör, provocerar. I diktaturer är det inte så förvånande. Konstnärliga uttryck för en obruten vilja är en nagel i ögat på den repressiva regimen – ett hot. Men även i rättsstater är graffiti en provokation; en provokation som prövar rättsstatens robusthet.

I en rättsstat står lagen i centrum. När graffiti uttrycks genom brottsliga handlingar måste rättsstaten reagera. I en demokrati har folkvalda makten att kunna kriminalisera beteenden i viss utsträckning och vid överträdelse av legitimt kriminaliserade beteenden måste rättsväsendet utkräva ansvar. Men lagen förbjuder inte bara saker. Den ställer också upp regler för rättvisans former.

Att rättsväsendet kan och bör utkräva ansvar betyder inte att alla metoder är tillåtna. Och, viktigast, även vid ansvarsutkrävande måste de rättssäkerhetsprinciper som en rättsstat innefattar respekteras. Det betyder att de åtgärder som vidtas måste vara proportionerliga och rimliga, att det inte tummas på oskuldspresumtionen, att erforderliga integritetshänsyn tas, att lika fall behandlas lika och att varje fall behandlas individuellt.

Det här är ideal som ibland har glömts bort i kampen mot graffiti.

Dessbättre finns det människor som granskar detta. Du håller nu i en bok som är resultatet av en sådan granskning. Jag vill gärna läsa Kolbjörn Guwallius viktiga reportage i ljuset av tidigare granskningar. I en annan bok, Noll tolerans, gick forskaren och författaren Jacob Kimvall igenom den så kallade nolltoleranspolicy som Stockholms stad har satt upp mot graffiti. I Noll tolerans beskrevs hur makthavare försökt bekämpa graffitikulturen även i dess lagliga form. Boken genererade inte den debatt som den förtjänade. Själv avslutade jag en kolumn i Dagens Nyheter om ämnet på följande sätt:

Berättelsen om nolltoleranspolicyns effekter kan läsas som en studie i maktmissbruk. Jag undrar om det finns någon motsvarighet i det moderna Sverige av hur ett etablissemang försökt att stampa ut en hel kulturyttring, även i sin lagliga form, understundom med metoder som i sig varit otillåtna. Kimvalls bok är därför ett dokument om yttrandefrihet. Och en påminnelse om hur svagt försvaret för den kan vara när den hotas i samhällets mer undanskymda vrår.

Vi har att göra med en demokratifråga således, men en demokratifråga som har fått för litet uppmärksamhet. Kolbjörn Guwallius granskning är därför betydelsefull, och den tar ytterligare ett steg. Grip till varje pris går från policy och myndighetsbeslut till den gata där makten görs till praktik. Det är verkligheten där människor i uniform – och ibland utan – bevakar, jagar och för register som Guwallius sätter strålkastarljuset mot. Det är demoraliserande fakta som exponeras när skuggorna jagas bort. De uppgifter som jag själv hört sedan länge från såväl graffitimålare och klottrare som före detta anställda vid säkerhetsföretag återfinns här, bland många andra och ofta värre saker.

Graffiti och rättigheter är ett komplicerat ämne. Det kompliceras ytterligare av att en stor del av de uppgifter som traditionellt utförs av de rättsvårdande myndigheterna – polisen et cetera – har övertagits av privata säkerhetsföretag. Privata säkerhetsföretag verkar inte inom samma juridiska regelverk som polisen. Rättigheter, som skyddet för integriteten, är i första hand ett trumfkort som enskilda människor har i relationer med staten. Men integritetsskyddet och andra rättigheter har relevans även när ordningsmakten utövas av privata företag. Det återspeglas även i vanlig lag.

Rättighetsaspekten är viktig. I graffiti ryms yttrandefriheten, integritetsskyddet, oskuldspresumtionen – men också egendomsskyddet och det allmännas intressen. Alla dessa rättigheter och intressen har betydelse för hur vi, samhället, skall betrakta detta uttryckssätt och åtgärderna mot det i sina lagliga och brottsliga former. Guwallius verk är en självklar referenspunkt i denna diskussion.

Vi har att göra med en demokratifråga, hävdade jag nyss. Det är stora ord. Etablissemanget har nog ofta svårt att betrakta graffiti eller klottret på detta sätt. Texten på väggarna faller i samma fack som spam eller pornografi – visserligen yttranden, men inte yttranden av det slag som förtjänar att diskuteras i högstämda termer av rättigheter och rättvisa. Det där är en vanlig synpunkt. Jag hörde något liknande alldeles nyss, när jag berättade för en person att jag skrev detta efterord. Och jag drog mig till minnes en resa.

Jag bodde för något år sedan på Potsdamer Platz i Berlin. Potsdamer Platz är idag det välmående Tysklands triumf. Skyskrapor, det futuristiska Sony Center och lyxhotell. Det var på ett av dessa lyxhotell jag bodde med mina barn för att fira en sak. Vi åt specialbeställda pannkakor, lekte med Mercedeslådbilar och beställde room service. Det var ganska långt från de hemgjorda pennorna och sprayburkarna i mina tonår. Men ändå nära.

Under kalla kriget var Potsdamer Platz uppdelad av Berlinmuren. Murens graffiti hör till världshistoriens mest kända folkliga konstyttringar. När muren revs styckades konsten upp, i småbitar som idag är samlarobjekt. Men på Potsdamer Platz finns några stycken av muren bevarade. Jag tog med mig barnen, vi tittade på de spruckna styckena. Jag berättade om muren och att klotter kan vara mer än klotter. Det kan vara motstånd, drömmen om en annan ordning, revolution.

Vi gick ner för gatan till Checkpoint Charlie. Fotokonstnären Asisis utställning om muren består av en gigantisk panorama-piece, en bild av hur Berlin såg ut kring muren på 1980-talet. Det är ett verk att gå in i, att omslutas av. Graffitin intar en central roll och dess roll accentueras av utställningen. I anslutning till bilden fanns också stora, lagliga, klotterväggar och färg.

Vi skrev våra namn. Döttrarna gjorde hjärtan, änglar, en dödskalle. Jag skrev för första gången på tjugofem år min tonårstag Rebel. Dotterns nya tröja fick en färgfläck som inte skulle gå bort. Mina fingrar var kolorerade i olika färgstänk. Så är det ibland. Friheten är inte alltid fläckfri. Ibland blir det prickar. Demokratistänk.

Mårten Schultz

Texten är urpsrungligen publicerad i Grip till varje pris.

2 läsare har kommenterat

  1. jan

    Kolbjörn! Var kommer ditt intresse för grafitti ifrån? Har du klottrat som barn? Klottrar du idag? Eller har du vänner som blivit illa behandlade av väktare?

    Tycker du det är okej när någon klottrar ett par bokstäver på din bostad? Hur vill du att man ska lösa grafittiproblemet? Lagliga väggar eller lagligt att klottra överallt?

    Jag tror att många tycker att du bara gnäller med dina artiklar och dina läsare är övertygade från början. Det vore kul om du gjorde en kritisk granskning av dig själv så vi som läsare vet vem och varför du skriver om detta!

    Dessutom är det ganska tveksamt att skriva om sig själv i tredjeperson. Svara gärna!

    1. Kolbjörn Post author

      Hej Jan,

      Graffiti är ett av få ämnen där alla som inte skriver negativt om det förutsätts hålla på med det själva. Jag har ingen personlig erfarenhet av graffitimålning, som du frågar om. Boken handlar om rättsövergrepp och tar sin utgångspunkt i att lagen ska gälla lika för alla. Om du har läst boken så har du sett att jag redan i förordet påpekar att olaglig graffiti ska kunna beivras, men att metoderna för detta måste följa lagen. Jag förstår inte riktigt varför du tycker att jag måste motivera varför jag avslöjar långtgående rättsövergrepp. När jag fick kännedom om vad som händer i Stockholm hade det snarast varit journalistiskt tjänstefel att inte gräva vidare.

      Artikeln du kommenterar är inte skriven av mig utan av Mårten Schultz, det är alltså han som skriver om mig i tredje person. I något tidigare blogginlägg omnämns jag i tredje person (i och med att jag är citerad) men detta beror på att det är ett återanvänt pressmeddelande där jag uttalar mig.

Kommentera