SL:s trygghetsansvarige bekräftar i en intervju i boken att CSG arbetar med dolda väktare som har som strategi att bevittna brott, trots att det enligt Rikspolisstyrelsens bedömning bryter mot reglerna för bevakningsföretag. Här är ett exempel ur bokens källmaterial på hur det kan gå till.
Enligt det officiella avtalet mellan SL och CSG ska väktarna minimera skadegörelsen och se till att obehöriga inte uppehåller sig på spårområdet:
Men i verkligheten gömmer de sig i tåg och buskar för att bevittna skadegörelse istället för att förebygga att den sker. Åtskilliga exempel finns. Obehöriga släpps på så vis in på livsfarligt område och tillåts begå brott som de, om de grips, får betala höga skadestånd för. Syftet med avtalsbrottet är enligt SL att ”kapa ungdomsproblematiken” genom att förövarna grips och kommer i kontakt med socialtjänsten. Men det är inte så bevakningsföretag ska arbeta (sidorna 139–141 i boken). CSG själva hävdar i boken att de inte bedriver spaning och följer alla regler (sidorna 173–174).
I fallet nedan vittnar den dolda väktaren »Emil« (fingerat namn). Den här gången misslyckas strategin att gömma sig. De som begår skadegörelsen kommer utom synhåll och det kan inte säkerställas att de som senare grips är rätt personer. Därför läggs förundersökningen ner. Saneringskostnaden hamnar då i förlängningen på tågresenärerna. Läs om fallet på sidorna 203–204 i boken.
Klicka för större bild!
